Ett käckt sätt att säga att ingen får som de egentligen vill

av Serpens Albus

Tvättsvampen glider snabbt över diskbänken. Jag är upprymd dels över att det är fredag, dels för att jag nyligen fått reda på att det finns en restaurang i London med namnet Dorsia. Mitt mål i livet är att få ett bord reserverat på en fredagskväll, kanske runt klockan åtta eller möjligtvis halv nio. På diskbänken står ett oöppnat paket mjölk. Det har stått där i en månad nu. Jag överväger ifall jag skall slänga bort det eller se hur länge det tar innan innehållet stelnar totalt till en degig klump. Båda alternativen fungerar lika bra, eftersom jag alltid har rätt. Ingen säger åt mig vad jag skall göra, hur jag skall göra och när jag skall göra det. Ensamhetens borg är en kompromisslös boning.

Det sägs ständigt att man måste kompromissa i ett förhållande. Kompromissen har upplyfts till något fint som man skall göra, det enda rätta. Allt är den där Jesus´ fel, som fick alla att tro att lidande är någon slags dygd. Egentligen är en kompromiss bara ett käckt sätt att säga att ingen får som de egentligen vill, en slags mildare form av lidande (där man faktiskt är tvingad att göra något man absolut inte vill). Ju mer man måste kompromissa i ett förhållande desto tydligare är det att man är tillsammans med fel person.

Efter att ha rengjort ytorna i köket förbereder jag morgondagens frukost; tar fram kastrullen, mäter upp vatten och havregryn och ställer en djup tallrik och sked på bänken bredvid spisen. Nöjt betraktar jag mitt verk innan jag släcker kökslampan. Medan jag rengör mina tänder med tandtråd, vilket tar ungefär 20 minuter, ser jag på The Closing Bell på CNBC, det perfekta programmet; snygga brudar som pratar om pengar.

Fortes fortuna adiuvat