Något okänt i hennes ögon

av Serpens Albus

Hennes beröring, liksom hennes röst, är len som silket i min Hugo Boss slips. Jag har på mig en marinblå kostym av J. Lindeberg, en bländande vit bomullsskjorta med manschettknappar och slipsen som kvinnan just nu drar handen över. Det finns något i hennes ögon, något okänt, nästan djuriskt men ändå kalkylerande. Det kan väl ändå inte vara...?

Jag är enda på hela stället iförd full kostym. Det finns de som hatar att bära kostym. Jag trivs. Få plagg är så bekväma som en välsittande kostym av bra material. Det är dock inte hela orsaken till min förkärlek till den uniformsliknande stassen. På samma sätt som jeans, t-skjorta och en läderjacka en gång var något rebelliskt är kostymen min rebelluniform; mitt proverbiala långfinger åt världen och ett sätt att säga att jag går min egen väg.

Jag lutar mig mot baren och väntar på bartendern. Jag är överraskad av min uppenbara nonchalans mot kvinnan som ännu står bredvid mig, tillsammans med hennes kompis som har en uppenbart ursäktande min klistrat över sitt ansikte. Det är inte första gången jag fått frågan. Den senaste tiden verkar det vara något som intresserar dem; sådana som hon. ”Vad jobbar du med?” Inte den första frågan man brukar ställa till människor. Kanske hade jag underhållit tanken på att fortsätta samtalet med henne ifall hon inte begått kardinalmisstaget att spilla öl på min sko. Jag avlägsnar mig för att snabbt torka av det bruna lädret med en pappershandduk.

Fortes fortuna adiuvat