Kvinnor vill förändra sina män
av Serpens Albus
Kvinnor älskar förändring och små projekt. De verkar inkapabla att bara sitta ner och ta det lugnt utan det måste alltid hända något eller åtminstone finnas planer för något. Det finns alltid något som kan förnyas, förbättras och piffas upp. Kan man inte fixa en grundrenovering av köket kan man alltid köpa en ny outfit för helgen eller en ny frisyr så att man känner sig helt fabulös åtminstone för en stund…till nästa projekt. Det är inte konstigt att även pojkvänner och äkta makar får liknande behandling. Det sker långsamt, gradvis och i mycket små steg, så små att de för många män går obemärkt förbi. Små påpekanden om hur snygg man skulle vara i den där skjortan gör att man köper något som man inte egentligen ville ha eller hade tänkt köpa. Fredagskvällar betyder automatiskt fredagsmys (tack så jävla mycket för det OLW), lägenheten fylls av kuddar och ljus eftersom det ”blir mysigare” och lördag förmiddag spenderas med att i tre timmar gå igenom stans alla klädbutiker, letandes efter något ospecifikt, men misströsta ej män, hon ”vet när hon ser det”.
I början av förhållandet bryr man sig inte eftersom man är nykär och går med på i princip vad som helst; går vart som helst, gör vad som helst, har på vad som helst och gör det med ett gigantiskt flin tvärs över ansiktet som om man just rymt från mentalsjukhuset. Naturligtvis vill inte kvinnor se det här som att de förändrar sin man. De ser det som att ”lära honom” något, ”prova på nya saker” eller ”hjälpa honom att vara så bra som möjligt”. Han är en ”oslipad diamant” som med kvinnans hjälp kommer att gnistra i solskenet. Så de fortsätter att ”förbättra”, ”piffa upp” och peta för att få honom så bra som möjligt. Jag tror inte ens de själva är aktivt medvetna om det men vad de egentligen gör är att testa sin man för dominans; försöker klura ut ifall han är tillräckligt stark för att stå på sig och därmed visa att han kan agera beskyddare, försörjare och ledare då det behövs. Om hon kan bryta ner honom, få honom att ge med sig, visar han sig underlägsen och svag, en marionett som hon kan styra hur hon vill. En man som hela tiden ger med sig är helt enkelt inte intressant och långsamt men säkert tappar hon respekten för honom.
Det ironiska är att det är vårt eget, männens, fel. Ingen håller en pistol mot vårt huvud. Vi behöver egentligen inte trava runt på stan i sökandet efter den perfekta klänningen att ha på då flickvännens vänner firar ”ny Ikea-soffa-dag”. Vi gör det för att undvika konflikt, för att vara henne till lags och bevara hemfriden för vi vet att hon blir sur ifall vi säger som det är; att vi hellre vill stanna hemma och spela Counter Strike och äta chips. Dessutom måste man ju kompromissa i ett förhållande. Det säger ju alla. Så vi förändras mer och mindre frivilligt, för att det är enklare än att streta emot, enklare än att bråka om ”småsaker”. Det behöver inte vara så men vi gör det för att vi bryr oss och därmed förändras långsamt men säkert, tills man en dag vaknar upp som en helt annan person, en person man kanske inte ens gillar, en person utan egen identitet, en del av den organism man benämner ”förhållande”. Gör precis alla kvinnor det här? Nej antagligen inte. Du som läser det här är säkerligen ett undantag. Du accepterar din man precis som han är och skulle aldrig försöka ändra på honom eller hans livsstil. Du har inte ens försökt få honom att välja en annan skjorta då ni skall gå någonstans. Nej, inte du inte. Dina vänner är också alla lika underbara.
“Men get married hoping she’ll never change, women get married hoping he will.”
Albert Einstein
Going My Own Way 
den här texten måste väl läsas tillsammans med den tidigare om kärleken, och summa summarum märks det att du helt klart säkert gör bäst i att leva som ungkarl.
eftersom den här frågan helt klart känns krånglig för dig, så kan jag berätta att kärlek ju mycket handlar om hormoner, och som alla vet, påverkar hormonerna väldigt mycket vårt beteende. är man kär, så kan det faktiskt kännas njutningsfullt att gå omkring i tråkiga butiker med sin flickvän, därför att det gör henne glad, och genom hur kärleken påverkar våra sinnen (vi som alltså äger förmågan att älska en annan mänska, så bli inte orolig för att du inte känner igen dig i den här beskrivningen, alla behöver inte äga den förmågan) så gör det en själv glad att se henne glad.
likadant med kvällar framför lite tråkiga tv-program som hon tycker om, känslan av att känna hur glad hon blir över att man är där och tittar på det lite tråkiga tv-programmet som hon tycker om, gör en själv glad. ja, tänk, så märklig är den här kärleken. eller att göra besök till lite tråkiga bekanta som vill berätta om sina lite tråkiga liv, och man märker hur glad hon är över att man följer med och tar sig igenom prövningen med ett leende på läpparna – igen, det är kärleken som ger den inre belöningen.
så har släktet överlevt i tusentals och hundratusentals år. män, redo att döda och slåss och ge sig ut på otroliga äventyr har lugnat ner sig, blivit tryggare och mer förutsägbara, för att det gör henne glad när han är så, och se, barnen har därmed fått behålla sin far i livet tills de själva når könsmogen ålder, och dessa barn har haft en större chans att fortplanta sig än de barn, vars far vägrade lugna ner sig utan ständigt gav sig ut i bråk med grannbyns unga hingstar, för att en kväll komma tillbaka med ett blödande sår i huvudet och sen somna in i den eviga vilan under natten, medan vargarna yla ute i vinternatten och grannens far satt och visade åt sin pojke hur man snider en riktigt fin matslev.
men det finns förstås en plats också för alla de som inte känner och förstår kärleken och det ska absolut respekteras, och det är fint att du kan vara så öppen med det. you go boy!
”…den här texten måste väl läsas tillsammans med den tidigare…”
Guldstjärna. Det här inlägget skrevs som en del av en ”triologi” som jag skrev efter att ha kommit hem från krogen natten till söndag.
Elaka, mycket fint, rent av vackert, skrivet!
Jonas, kan du inte blogga om dina tidigare förhållanden? Har du varit en kille som med hundvalpsögon tyckt att det är roligt att fixa fredagsmiddag ihop och titta på film, eller har du stuckit ut på stan bara för att du kan och lämnat bruden med disken och förhållandet? Det vill jag läsa om!
Nej, det tänker jag inte göra, åtminstone inte på något direkt sätt (det kan hända att jag ”dansar runt” en del som berör sådant men i sådana fall skriver jag det avsiktligt flummigt eller på annat sätt så man måste läsa lite mellan raderna för att förstå vad jag egentligen säger :P ).
En offentlig blogg är inget ställe att ”hänga ut smutstvätt” på, då de andra parterna inte kan/vill ge sin syn på saken. Det är inte heller riktigt kongruent med det underliggande temat i min blogg; vägen är personlig, min egen och till stor del en inre resa.
Besides, jag måste ju spara något till min bok ;)
Vilket jävla liv det skulle bli om vi karar skulle så smått börja gnälla ”borde inte du börja dricka whisky? Du skulle se så fin ut i med ett whiskyglas i handen?” Eller ”Jag har köpt cigarrer åt dig för 200€, äkta Partagas Robustos! Jag vill att du börjar röka cigarr med mig!” ….. ”men du kan ju prova i alla fall!!!” *börjar gråta*
Kanske man skulle prova… hmmm… :P
Nja, jag tror att detta fenomen snarare hänger ihop med detta om att människor i allmänhet bara söker efter att ”bli ett par”. Blir man ihop med första bästa finns det med största sannolikhet en mäng småsmå saker som skulle kunna justeras för att åstadkomma den perfekta partnern.
Jag tror nog att det är djupare än att man tar ”första bästa”. Det har ju t.om skrivits böcker om hur en kvinna skall kunna ”träna upp” sin man. Det måste alltså finnas en marknad för sånt och därmed vara ett rätt vanligt förekommande fenomen. Det skulle då i sin tur betyda att en väldigt stor mängd människor tar ”första bästa”.