Rädd för kärleken?

av Serpens Albus

Jag fick nyligen frågan om jag är rädd för kärleken. Nej, det är jag inte. Jag är inte ens säker på vad det betyder. Det är en klishé-artad fråga, tillräckligt flummig för att ursprungligen måste härstamma från en kvinna, eftersom kvinnor verkar ha en underlig förmåga för att aldrig fråga riktigt exakt vad de vill ha svar på. Är jag rädd för att bli sårad? Nej, inte egentligen, det är inget jag skulle se fram emot men inte heller något jag tänker på desto mer.

Den senaste tiden har jag funderat över vilken roll jag egentligen vill att kvinnor skall ha i mitt liv. Jag är så bestämd som jag kan bli angående äktenskap och barn; jag vill inte ha några. Jag vill inte heller bo med någon eftersom jag värdesätter min självständighet alltför högt. Mitt kungarike är mitt och jag är enväldig härskare som styr med järnhand. Jag är inte ens säker på om jag vill ha något allvarligt förhållande, vad det nu sen betyder, om ett förhållande som inte kommer att leda vare sig till äktenskap eller samboende ens kan definieras som ”allvarligt”.

En kylig höstvind sveper över den folktomma Kyrkoesplanaden. Ett ensamt, gult löv singlar ner mot marken och trampas ner av min svarta lädersko, vilket återigen påminner mig om att jag behöver ett par nya skor; svarta, utan snörning, möjligen chelsey boots, kanske med någon slags brogue-mönster. Kärlek har bevisligen gjort att många stora män gjort urbota dumma grejer. Skulle kärleken kunna fucka up mig till en sådan grad att jag frivilligt förstör mitt liv och frånsäger mig alla mina principer? Är då kärleken något jag faktiskt bör frukta? Nej, det är inte kärleken jag är rädd för, det är min individualitet jag är rädd om. För oberoende av hur fantastisk en kvinna är och oberoende av hur fantastisk jag själv tror mig vara, kommer det att finnas saker hos mig hon stör sig på och kommer att vilja förändra, saker hon kommer att försöka förändra, eftersom kvinnor också har en underlig uppfattning om att de, bara de är tillräckligt ihärdiga, kan förändra en man. Och en liten bit av mig dör.

Fortes fortuna adiuvat