Kvinnor vill förändra sina män

av Serpens Albus

Kvinnor älskar förändring och små projekt. De verkar inkapabla att bara sitta ner och ta det lugnt utan det måste alltid hända något eller åtminstone finnas planer för något. Det finns alltid något som kan förnyas, förbättras och piffas upp. Kan man inte fixa en grundrenovering av köket kan man alltid köpa en ny outfit för helgen eller en ny frisyr så att man känner sig helt fabulös åtminstone för en stund…till nästa projekt. Det är inte konstigt att även pojkvänner och äkta makar får liknande behandling. Det sker långsamt, gradvis och i mycket små steg, så små att de för många män går obemärkt förbi. Små påpekanden om hur snygg man skulle vara i den där skjortan gör att man köper något som man inte egentligen ville ha eller hade tänkt köpa. Fredagskvällar betyder automatiskt fredagsmys (tack så jävla mycket för det OLW), lägenheten fylls av kuddar och ljus eftersom det ”blir mysigare” och lördag förmiddag spenderas med att i tre timmar gå igenom stans alla klädbutiker, letandes efter något ospecifikt, men misströsta ej män, hon ”vet när hon ser det”.

I början av förhållandet bryr man sig inte eftersom man är nykär och går med på i princip vad som helst; går vart som helst, gör vad som helst, har på vad som helst och gör det med ett gigantiskt flin tvärs över ansiktet som om man just rymt från mentalsjukhuset. Naturligtvis vill inte kvinnor se det här som att de förändrar sin man. De ser det som att ”lära honom” något, ”prova på nya saker” eller ”hjälpa honom att vara så bra som möjligt”. Han är en ”oslipad diamant” som med kvinnans hjälp kommer att gnistra i solskenet. Så de fortsätter att ”förbättra”, ”piffa upp” och peta för att få honom så bra som möjligt. Jag tror inte ens de själva är aktivt medvetna om det men vad de egentligen gör är att testa sin man för dominans; försöker klura ut ifall han är tillräckligt stark för att stå på sig och därmed visa att han kan agera beskyddare, försörjare och ledare då det behövs. Om hon kan bryta ner honom, få honom att ge med sig, visar han sig underlägsen och svag, en marionett som hon kan styra hur hon vill. En man som hela tiden ger med sig är helt enkelt inte intressant och långsamt men säkert tappar hon respekten för honom.

Det ironiska är att det är vårt eget, männens, fel. Ingen håller en pistol mot vårt huvud. Vi behöver egentligen inte trava runt på stan i sökandet efter den perfekta klänningen att ha på då flickvännens vänner firar ”ny Ikea-soffa-dag”. Vi gör det för att undvika konflikt, för att vara henne till lags och bevara hemfriden för vi vet att hon blir sur ifall vi säger som det är; att vi hellre vill stanna hemma och spela Counter Strike och äta chips. Dessutom måste man ju kompromissa i ett förhållande. Det säger ju alla. Så vi förändras mer och mindre frivilligt, för att det är enklare än att streta emot, enklare än att bråka om ”småsaker”. Det behöver inte vara så men vi gör det för att vi bryr oss och därmed förändras långsamt men säkert, tills man en dag vaknar upp som en helt annan person, en person man kanske inte ens gillar, en person utan egen identitet, en del av den organism man benämner ”förhållande”. Gör precis alla kvinnor det här? Nej antagligen inte. Du som läser det här är säkerligen ett undantag. Du accepterar din man precis som han är och skulle aldrig försöka ändra på honom eller hans livsstil. Du har inte ens försökt få honom att välja en annan skjorta då ni skall gå någonstans. Nej, inte du inte. Dina vänner är också alla lika underbara.

Men get married hoping she’ll never change, women get married hoping he will.”
Albert Einstein

Annonser