Äta japp med kniv och gaffel

av Serpens Albus

Jag försöker desperat peppa mig sjäv under benpasset från helvetet med att fundera på det faktum att sedan jag började göra knäböj med stången framför nacken har åtminstone tre andra börjat göra likadant. Jag intalar mig själv att jag är någon slags gym-guru som alla i hemlighet beundrar. Inte ens det hjälper min motivation och varje upprepning är en mental kamp.

Efter träningspasset känner jag ingenting. Ingen endorfin-kick, inget välbefinnande över hur ”duktig” jag varit eller hur jag är ett steg närmare någon ”drömkropp”. Jag är trött, inget annat. Detta är min Alla hjärtans Dag.

På väg hem försöker jag fundera ut någonting speciellt att göra ikväll, för att markera mitt singelskap, en idé jag fått från ett radioprogram jag lyssnade på tidigare under dagen. Jag gillar idén men lyckas ändå inte komma på någonting annat än att möjligen köpa en Japp och äta den med kniv och gaffel. Jag slopar idén och fortsätter hemåt, djupt försjunken i tankar om ifall det är passande att ha på kostym på en konsert med the Poodles. Kanske ifall jag tar min svarta, utan slips. Det är nog tillräckligt rock n roll.

Fortes fortuna adiuvat