Babyfeber

av Serpens Albus

Jag sitter på ett mörkt stengolv, lagt med millimetersprecision, min systerson på elva månader framför mig. Han pekar på mig och jag sträcker fram ett finger och pekar tillbaka. Han studerar fingret och sträcker fram sin hand. Våra fingerspetsar möts, vilket han finner otroligt roande och lyser upp i ett leende. Jag får känslan av att något betydelsefullt just skett, att han sett mig som en vän, att vi mötts på ett djupare plan. Ändå får jag ingen känsla av att jag skulle vilja ha en egen.

Det finns faktiskt folk som säger så; ”skulle du inte vilja ha en egen <unge>?” Som om det handlade om en i-phone, en acccessoar, istället för en unik individ. Barnets gulliga beteende är som en reklamsnutt men babyfebern undgår mig helt. Varför vet jag inte. Det jag däremot känner är en djup tacksamhet.

Jag är tacksam inte bara för att jag får möjlighet och privilegium att ta del av en persons uppväxt utan att vara tvungen att uppleva sömnlösa nätter och spyor på min nya skjorta utan även för de val jag själv gjort och beslut jag tagit. Istället för att desperat hålla fast vid ett hypotetiskt ”kanske någon dag” och ge falska förhoppningar har jag gjort ett medvetet val. Varenda fiber i min kropp säger att jag gjort rätt val.

Fortes fortuna adiuvat