Jag har börjat prata med mig själv

av Serpens Albus

Jag har börjat prata med mig själv. En sommarkväll kan jag ibland finnas sittandes vid vattnet nedanför Strampen, muttrandes för mig själv. Jag har nyligen upptäckt en liten park på Skolhusgatan med bänkar som sällan är upptagna. Där sitter jag och muttrar medan jag studerar den välskulpterade röven på en bronsstaty. Jag finner det vara rogivande; att ha samtal med mig själv, att filosofera kring en mängd frågor i stillhet.

Jag känner folk som inte tål stillhet, att inte ha aktivitet och något som händer omkring sig hela tiden. För dessa kanske barn är en skänk från ovan eftersom något alltid händer (antar jag). Jag uppskattar inte bara tystnaden, jag älskar den, vältrar mig i den som en gris i lera. Jag stortrivs med att sitta ensam på en brygga, titta ut över vattnet och spendera en timme med att förundras över det faktum att jag inte har den minsta önskan att någonsin äga en båt. Jag uppskattar inte bara ögonblicket i sig utan också möjligheten till dylika ögonblick enligt egen vilja.

En del kanske vill påstå att min negativa attityd mot att skaffa fru, barn, volvo och villa är grundad i bitterhet och en överdriven cynism mot dessa institutioner eller kvinnor rent generellt. Medan det är sant att jag genom åren de facto har blivit mera cynisk (eller kanske bara mer realistisk?) anser jag inte att min åsikt bottnar i negativitet utan snarare i något positivt; vad jag finner lycka i, och min önskan att bibehålla det. Det sägs att man inte uppskattar något innan det är borta. Jag säger ”varför vänta?” och uppskattar det redan idag.

Fortes fortuna adiuvat