Total brytning mot den samhälleliga normen, bojkott av förhållanden

av Serpens Albus

Veckans tema, förhållande eller ett liv som singel, har skapat debatt. Ordkriget har långt kretsat kring specifika stycken i en text skriven av Marica Öst, där hon målar upp en ytterst negativ bild av singellivet som hon ser det. En del singlar understryker att deras singelskapet är ett ofrivilligt val medan andra har gått i försvarsställning och påpekat att denna bild inte alls överensstämmer med verkligheten. Som motvikt till Östs krönika har andra artiklar publicerats som belyser singellivets goda sidor eller uppmanar att inte stressa upp sig alltför mycket över att man inte hittat drömpersonen.

Det finns emellertid en gemensam nämnare; alla ser singellivet som något temporärt som en dag i framtiden kommer att brytas. Alla förväntar sig att förr eller senare hitta någon att dela sitt liv med. Det ”medvetna val” som en del påstås ha gjort är endast tillfälligt, för stunden. Det ses som mer eller mindre självklart att folk slutligen kommer att para ihop sig med någon, en uppfattning som underblåses av sexualterapeut Anna Kolster då hon b.l.a. säger att de allra flesta upplever det ”inte som särskilt kul längre att vara 30 år och singel”.

I ett tidigare inlägg påpekade jag att det inte handlar om att folk inte vill vara ensamma utan mer om att inte känna sig ensam. Människan som flockdjur har ett behov av mänsklig kontakt men betyder det nödvändigtvis att man måste träffa en person varenda dag, att ”flocken” automatiskt betyder fru/man och barn? Frågan som uppstår är ifall man kan få detta behov uppfyllt utan ett traditionellt förhållande, vare sig det betyder stadigt sällskapande, samboende eller giftermål. Ponera att man valde bort det, bojkottade romantiska förhållanden och allt vad de innebär helt, inte bara tillfälligt utan för all framtid; en total brytning mot den samhälleliga normen, en helt egen väg. Kan ”flocken” ersättas?

Fortes fortuna adiuvat