Min begravning

av Serpens Albus

På vägen till jobbet i morse passerade jag en likbil som stod parkerad utanför Trefaldighetskyrkan. Mina ögon föll på den vita kistan inuti bilen och den lilla flaggan fäst vid den lilla stången på framskärmen. Kyrkklockorna ringde och bilen gled sakta iväg. Jag undrade varför inga andra bilar, inga släktingar eller vänner, fanns där och ifall det var en elak människa som helt enkelt saknade vänner. Jag mindes gångerna jag själv varit ”fast” bakom en begravningsprocession och hur min pappa sagt åt mig att man utav respekt för den avlidne och de sörjande aldrig kör om.

Min hjärna slog genast bakut och utropade att då jag dör, då skall det vara fritt fram att köra om. De kanske har bråttom hem för att se Big Brother eller något, varför skulle de behöva sakta ner bara för att jag ligger där i en låda och ruttnar bort? Jag har också funderat på min begravning. Jag hatar begravningar eftersom sorgen är så påtaglig och lägger sig över en som en våt filt. Jag vill inte att min begravning skall vara så. Jag vill att mitt liv skall firas, och det hela skall vara en positiv grej, en rolig fest där det är fritt fram att kläcka skämt om att ”äntligen slapp vi honom”. Om det är vinter och kallt får jag gärna brännas på bål ute på en åker så att elden värmer de deltagande. Min kropp skall därefter lämnas kvar, plöjas ner i marken och säd sås. På hösten skall säden skördas och ett bröd skall bakas som alla mina vänner skall äta upp medan de berättar roliga historier.

På senaste tid har jag emellertid ändrat min uppfattning en aning. Jag har insett att en begravning inte är för mig och vad jag vill. Det handlar inte om mig. Det handlar om de människor som blir kvar, de som sörjer min bortgång. Begravningen är ett avslut, ett sätt för dem att bearbeta sorgen. Jag är inte troende så själv skulle jag motsätta mig en kyrklig begravning, om det nu var så att jag hade någon åsikt om det efter att jag dött. Men det kan jag omöjligtvis ha, jag är ju död. Om mina efterlevande finner tröst i en dylik procedur – visst, kör på det. Själv tycker jag att min idé med lik-bröd skulle vara intressantare.

Fortes fortuna adiuvat