Att acceptera sitt ansvar som vuxen

av Serpens Albus

Jag läste nyligen en artikel om storleken på godispåsar nuförtiden och hur vi konsumenter ”luras” att köpa mer och mer. Jag kan hålla med om att utvecklingen överlag har gått mot större och större förpackningar. Då jag var barn kunde man köpa lösgodis för 5-10 penni styck. Däremot vill jag också minnas att Lollipop här i Vasa på den tiden hade enorma sega råttor, mycket större än vad man kan hitta nu så undantag finns förstås. Det jag däremot inte alls håller med om är följande:

”…Jag tycker vi lägger alldeles för stort ansvar och skuld på individen när det gäller övervikt och hälsofrågor. Alldeles för lite görs genom lagstiftning…”

Jag anser att det kommer en tidpunkt då varje människa måste kunna ta sina egna beslut och också bra ansvaret för sina egna handlingar. Vid 18 års ålder anses man vara vuxen i det här landet och man förutsetts kunna tänka själv. Det är då som staten anser att man är tillräckligt mogen för att kunna bli president eller blåsa skallen av landets fiender om de behagar korsa rikets gränser (intressant nog får man dock inte gå till alko och införskaffa en flaska starksprit för att försöka avtrubba eventuell ångest efter sagda skallavblåsning).

En vuxen individ skall inte behöva ha varken mamma eller Storebror Staten att hålla en i handen genom livet. Jag vill påstå att ju mer ansvar man avsäger sig desto mindre kapabel blir man att sköta sitt eget liv och att tänka själv. Man blir dessutom mer benägen att överföra eventuell skuld på någon annan och undflyr eventuellt eget ansvar för egna handlingar. För mig blir det då som att kasta upp händerna i luften och medge att man inte klarar av livets utmaningar; man behöver mammas hand. För mig är det inget sätt att gå genom livet.

Fortes fortuna adiuvat

P.S
Jag älskar dig mamma och din hand behövs nog på andra sätt men inte att välja mitt godis ;)