Vore det inte roligt…

av Serpens Albus

En läsare kom fram till mig en kväll då jag besökte en av stadens krogar. Hon ställde då frågan om det inte ändå vore roligt att hitta den där verkliga kärleken. Det här är något jag skrivit en hel del om men oftast bitvis, uppdelat över en rad olika inlägg så jag tänkte att jag lika väl kan klargöra saken ytterligare. Jovisst, jag kan enkelt påstå att det vore roligt. Betyder det att jag backat i mitt ställningstagande? Nej.

För att citera Goethe:  ”Love is an ideal thing, marriage a real thing; a confusion of the real with the ideal never goes unpunished”. Kärlek är något jag ännu ”tror på”, men det är oct förblir ett ideal, ett ideal med så höga förväntningar att det går över gränsen för vad jag anser är realistiskt; det jag ser som ideal är inte realistiskt i ett verkligt förhållande. Frågan förlorar därmed mycket av sin relevans. Jag skulle också tycka att det vore roligt att kunna flyga men jag anser inte det heller vara särskilt realistiskt.

Så vad återstår då, när man insett att man ”aldrig kommer att kunna flyga”? Förnekar man verkligheten, väljer det blå pillret och fortsätter jaga hägringen vid horisonten eller ser man sig om efter en annan väg, sin egen väg? Jag har valt det senare och har ännu inte funnit den minsta tillstymmelse till ånger i mitt beslut.

Fortes fortuna adiuvat