Riddaren av den vita ormens orden

av Serpens Albus

Den annars mörka natthimlen lystes upp av fullmånens sken. Han andedräkt formade små, lätta puffar av rök där han stod och blickade ut över de frosthöljda vidderna.

Byborna hade fått nog. Draken som hade terroriserat deras by måste dräpas. Därför kallade de på riddaren av den vita ormens orden. Det var även han som tidigare hade drivit bort vargen som konstant smugit runt stadens murar. Draken var dock annorlunda. Inga murar kunde hålla för evigt. Inga bojor fanns tillräckligt starka för att binda den. Därför hade de kallat på honom.

En känsla av upprymdhet höll på att bubbla upp inom honom, upprymdhet och nervositet. Nej, inte nervositet – spänning inför slaget som skulle komma. Men han var ändå omhuldad av ett oerhört lugn. Klingan vid hans sida var slipad till ett rakbladsegg. Han var redo.

Fortes fortuna adiuvat