Årets julklapp

av Serpens Albus

Tomten kom med en väldigt oönskad (jag finner det komiskt att min spell check vill rätta ordet till ”önskad”) julklapp; norovirus. Resultatet blev 17 timmar i sträck på badrumsgolvet med kroppen i uppror. Det var under denna tid då jag insåg det briljanta med golvvärme, eftersom jag inte var tvungen att ligga på ett kallt kakelgolv. Jag insåg också att jag behövde inhandla ett bättre rengöringsmedel för glasväggen till duschen, eftersom jag där jag nu låg kunde se att den nedersta tredjedelen hade blivit något matt till följd av avlagringar.

Singellivet är, i ett sådant skick att varje rörelse orsakar kraftigt illamående, både en förbannelse och en välsignelse. Ingen ”tar hand” om en. När jag ville ha någonting att värma mig under var det jag som var tvungen att antingen släpa mig till sovrummet och hämta en filt eller svepa in mig i två stora handdukar som lag tidigare under veckan lagt i bastun (valet blev det senare). När jag ville ha blåbärssoppa (räddaren i nöden, måste vara Valio) fanns ingen som kunde springa ut och köpa det direkt utan jag var tvungen att snällt vänta tills någon annan hade tid, efter jobbet.

Men när det skar i öronen av att höra meddelandesignalen på min mobiltelefon eller när blotta tanken på att ställa mig upp gav mig svindel, var silverkanten i eländet att jag i tysthet kunde ligga där för mig själv, i 17 timmar i sträck, utan att störas av någon. Jag hade inga måsten, ingenting som jag var tvungen att göra. Min värld kunde bli precis så liten som jag själv ville.

Eftersom det i juletider är tradition att titta på Kalle Anka och andra roligheter, ger jag mina läsare nu en video jag hittade på youtube som även den behandlar något av det goda här i livet.
God Jul.

Fortes fortuna adiuvat