En känsla av panik

av Serpens Albus

Det är lördag eftermiddag och jag befinner mig i Vasa centrum för att uträtta några ärenden. Vinden har börjat öka i styrka så jag bestämmer mig för att gå genom torggrottan över till Rewell Center men direkt jag kommer ner under marken slår en rysning genom kroppen och jag ryggar tillbaka. Den här tiden på dagen kan jag finna det obehagligt att gå genom grottan.

Idag, som många gånger förr, möts jag av barnskrik. Små ungar har en förmåga att få det att låta som om hela deras värld går under när de inte får som de vill. De kala, hårda väggarna i grottan gör att ljudet ekar, förstärks och perforerar mina öron som ett vitglödgat spett.

Jag ser inte varifrån ljudet kommer. Jag bryr mig inte heller. Det är inte enbart ljudet i sig utan vad det gör med mig; en känsla av panik kryper sig upp längs ryggraden. Jag vill bara bort, måste bort, snabbt. Uppe på marknivå kan jag pusta ut. Julkommersen har börjat få liv och jag funderar på var jag skall äta lunch.

Fortes fortuna adiuvat