Konstigt är inte fel

av Serpens Albus

Jag förstod inte grejen med att bada bastu förr; att sitta i ett litet, trångt rum bara för att svettas och sedan vara alldeles för varm när man återigen skulle dra på sig kläderna och dra ut på krogen (som oftast var fallet). Men som Bob Dylan sjöng – ”the times they’re  are a’changin'”. Jag förstår nu det brilljanta med att ha ett litet rum som man kan göra förbannat varmt, speciellt då man bor i ett land där man under stora delar av året faktiskt kan råka andas in fruset vatten som faller ner från himlen.

Det är fredag kväll och jag sitter i min egen lilla bastu och försöker få värmen att tränga in i varenda liten cell i min kropp. Från vardagsrummet hörs tonerna av Vivaldis Fyra Årstider. Jag känner mig tillfreds, en känsla som varit ihållande de senaste månaderna. Det känns som jag har någon slags ”flyt”, utan att egentligen kunna peka på någon specifik orsak. Samtidigt känns min tillvaro konstig på något sätt.

Jag lever inte samma liv som så många i min egen ålder. Jag kan komma hem på morgontimmarna, stanna uppe ännu en timme för att se på en dokumentär om andra världskriget och ostört sova till eftermiddag medan andra redan varit uppe i många timmar och rastat barnen och bytt blöjor på hunden eller vad man nu gör före 12 på en lördag. Det känns konstigt att jag inte delar deras tillvaro. Men konstigt är inte per automatik fel. Det här är vad jag gör.

Fortes fortuna adiuvat