Singellivets bluff

av Serpens Albus

Medan jag gjorde en google-sökning på ‘världens sju underverk’ råkade jag av någon anledning hitta en krönika om hur det ”lyckliga singellivet” är en bluff. Det finns inget ljuvt singelliv, för tillvaron som singel går alltid ut på att hitta någon som kan frälsa en från ensamheten.” Det är även något jag själv fått höra; att ensamhetens ljuvhet alltid kommer att vara svärtad av sökandet som man konstant, innerst inne, inte kan förneka.

Tanken är inte helt främmande. I yngre år upplevde även jag singeltillvaron på detta sätt; oberoende av situation var jag alltid mer eller mindre ”på jakt”. En krogkväll utan att ens ha pratat med någon attraktiv dam ansågs som ett misslyckande. Hela ens (singel)tillvaro var då, i förlängningen, något av ett misslyckande, eftersom man inte uppnått målet av mål; att hitta Henne. Jag sökte efter den där någon som skulle föra med sig inget annat än guld och gröna skogar; en frälsare. Och det är precis där som det brister.  Att påstå att en person kan förbättra precis varenda aspekt med din existens är helt enkelt inte realistiskt. Visst, ett förhållande kan förbättra en del saker, har du tur kan det förbättra väldigt mycket men allt? Nej. 

Det är även därför som det är fullt möjligt att njuta av tillvaron som singel. Man kan ändå njuta av att uppnå personliga mål, det går ändå att vara stolt över ett välgjort arbete. Viktigare än så, oberoende om man söker efter ”the One” eller om man valt en annan väg, finns det en oerhörd njutning  i vetskapen om att man är på väg. Vet man att varje steg man tar, allt man gör, är ännu ett steg mot den man vill vara, vad man vill vara, känns ingenting som en kamp, utan blir något långt mer njutbart. Det är ingen bluff.

Fortes fortuna adiuvat