En obotlig romantiker

av Serpens Albus

Jag tror att det finns en del personer som uppfattningen att jag är avtrubbad av världen; en cyniker som ”sårats en gång för mycket” och gett upp idén om kärleken. Jag själv anser att det är långt ifrån sanningen. Jag är de facto en obotlig romantiker.

De senaste åren har det mer och mer gått upp för mig att jag växte upp i en väldigt skyddad miljö, nästan i något av en bubbla. I den lilla landsortshålan kände jag ingen som någonsin skilt sig. Mina, och alla mina vänners föräldrar, hade redan varit gifta i hur många år som helst. Dessutom var min hemmiljö ytterst harmonisk och jag har inte ett enda minne av att mina föräldrar någonsin skulle ha grälat. Detta var den verkliga grund som lades i väldigt unga år och byggdes vidare på med en rad Hollywood-storys om evig kärlek.

Jag skulle vilja påstå att Hollywoods historier är overkliga men det är här min inre romantiker tar vid. För faktum är att jag fortfarande tror på den där eviga kärleken och den där speciella personen som står över alla andra. Det paradoxala är att det är däri problemet ligger. Mitt ideal har blåsts upp till nästintill ouppnåeliga proportioner. Men jag håller ändå fast vid idén, hur omöjlig den än må te sig.
Skillnaden är att jag nu är övertygad om att det är oerhört mycket svårare att finna än jag tidigare trodde.

Fortes fortuna adiuvat