Som en superhjälte

av Serpens Albus

”Näytät vähän sankarilta”, säger den lilla pojken, inte mer än 5 år gammal. Han har kommit fram till mig medan jag vilar mellan serier i ett eget-komponerat träningsprogram som jag utför i en park vid Metviksstranden. Jag ler och tackar lillkillen som därefter springer därifrån men fortsätter observera mig på avstånd.

Femton minuter senare joggar jag hemåt, halvt illamående och med muskler fyllda av brännande mjölksyra. Den lilla pojken är ännu i mina tankar, eller snarare en fråga; hur kan jag inte vilja ha det där själv? Hur kan jag inte vilja ha en ”egen” liten kille som ser upp till mig som en ”superhjälte”? Det är en fråga jag inte finner svar på men tänker tillbaka till lördagen en vecka tidigare.

Jag befinner mig i samma park och utför samma träningsprogram. En annan liten pojke leker på träningsredskapen uppsatta i parken när hans pappa ropar att det är dags att gå hem, vilket verkar rasera pojkens värld helt. Under gråt, skrik och protester tar pappan barnet i handen och går därifrån, suckandes. Kvar är jag, och tystnaden. Femton minuter senare joggar jag hemåt, halvt illamående och med muskler fyllda av brännande mjölksyra, i tystnad, lycklig.

Fortes fortuna adiuvat