I ensamheten är jag som starkast

av Serpens Albus

Jag har länge misstänkt att jag har ett väldigt märkligt förhållande till konceptet ”ensamhet”. Att vara ensam har aldrig egentligen stört mig. När jag var yngre var det i ensamheten jag kunde vara precis den jag själv ville och göra vad jag själv ville.

Speciellt i högstadieåldern var pressen på att vara populär stor. Det är egentligen där jag tror att min kärlek till ensamhet föddes. Ensamheten blev där min klippa, en bundsförvant och nära vän. Och så har den även förblivit. Medan andra ser det som något som skall undvikas till varje pris ser jag ensamheten som något bekant, som att återse en gammal vän. För även fastän jag omfamnar ensamheten (och skriver om den i positiva ordalag) betyder det inte att jag alltid är det.

Ensamhet för mig går i perioder. Ibland är jag omgiven av aktivitet och vänner, ibland söker jag aktivt upp sociala situationer och ibland kan jag gå omkring för mig själv någon vecka och fördjupa mig i precis vad som helst som fascinerar mig just den stunden. Medan andra skyr ensamheten, är det just den som ger mig styrka och ju längre perioderna blir, desto självsäkrare och bestämdare blir jag till den grad att jag kunde påstå att det är i ensamheten som jag är starkast.

Fortes fortuna adiuvat