Inte barnanpassad

av Serpens Albus

Jag sitter i en halvmörk lägenhet och skruvar ihop en byrå från Ikea. Ett av de sista momenten är att fästa någon slags barnsäker-anordning på baksidan för att förhindra att byrån välter över småungar som klättrar på den. Jag stannar upp och stirrar på de två delarna det är meningen att jag skall skruva fast, ler, och kastar sedan resolut bort dem, i en hög med papper jag skall slänga. Min lägenhet har alltså nu blivit en dödsfälla för småbarn.

Hela konceptet verkade så huvudlöst; skulle en liten unge faktiskt börja klättra på en byrå? Tanken verkade befängd, ända fram till att jag hade besök av en fyraåring och en tvååring. Det första tvååringen gjorde var att börja klättra på just den byrån.

Det händer att jag ibland känner mig som en vampyr; jag går ofta och handlar sent på kvällen och jag rör mig väldigt sällan i stan på helgerna före 2-tiden på dagen (de flesta barnfamiljer verkar röra sig i centrum mycket tidigare). Världen där småbarn existerar känns ibland så pass avlägsen, främmande. Och min borg, min gentlemannabostad, är inte barnanpassad. Jag funderar t.om på att installera en trappa utan räcken.THIS

Fortes fortuna adiuvat