Väntan, del 1

av Serpens Albus

Klockan är 00:34 en måndagsnatt. Jag vankar av och an i min lägenhet, iklädd en mörkgrå morgonrock med houndstooth-mönster. Jag kan inte sova, jag är alldeles för uppspelt, nervös. Jag väntar.

Jag går in i köket och blickar ut över den mörka parkeringen bakom huset. Min hjärna arbetar febrilt och hoppar från det ena extrema sinnestillståndet till det andra; extrem glädje över en fördelaktig utkomst till ilska och uppgivenhet om jag inte får det svar jag vill ha.

Jag känner igen känslan, nervositeten, väntandet, intressant. Jag trodde det bara fanns en sak som kunde skapa liknande känslor och få mig att känna mig så…levande. Det är samma känsla som stunden innan man tar upp telefonen för att bjuda ut någon. Men den här gången är det ingen kvinna som ligger bakom. Jag vaknar fem timmar senare. Jag väntar fortafarande.

Slut på del 1

Fortes fortuna adiuvat