Höga toppar och djupa dalar

av Serpens Albus

Snön knarrar under fötterna när jag stiger in i bilen och små, lätta puffar av ånga formas framför mitt ansikte. Tidigare under kvällen såg jag på ett program om drogkulturen i London, där det förklarades hur hjärnan frigör absurda mängder dopamin när man tar ecstasy eller kokain. Dagen efter har hjärnan använt upp alla reserver och man känner sig deprimerad.

Jag undrar om det samma kan anpassas på det normala livet, utan droger. Det skulle ju t.ex förklara ”måndagsdepressionen” efter helgen; hjärnans förråd av dopamin har använts för flitigt och man finner det svårt att hitta något roligt alls i vardagen. Om man således upplever stor lycka borde det också mer eller mindre automatiskt leda till emotionella svackor.

Så vilket slags liv är då egentligen bättre; att försöka hålla humöret på en konstant, ”okej” nivå, eller att försöka nå de där topparna och sedan också ta smällarna, svackorna, om medelresultatet ändå är det samma? Medan min hjärna bearbetar dessa frågeställningar faller en stjärna på himlen. Utan att ens tänka på det önskar jag. Jag vill ha höga toppar. F*n…

Fortes fortuna adiuvat