Vad är min plikt?

av Serpens Albus

Av någon orsak har jag börjat odla ett växande intresse för matlagning och provar, lördagskvällen till ära, att tillaga en medelhavsinspirerad omelett med parmaskinka, körsbärstomater och basilika. Jag är en aning sur över att jag verkar lida av något slags tvångssyndrom och var tvungen att köpa olivolja eftersom det var mer ”medelhavet” än rypsoljan jag redan hade i kylskåpet.

Jag sitter nu i min soffa och lyssnar på mina grannar som återigen är i luven på varandra. Finska förolämpningar och könsord används flitigare än jag någonsin hört förr. Det är andra gången på tre dagar de grälar med samma intensitet. Jag tittar mig runt i min lägenhet, min tysta boning där total frid råder. Men jag kan inte njuta av stillheten pga den växande irritationen inom mig. Jag störs egentligen inte av deras gräl. Jag kunde lätt dränka ljudet genom att sätta på tv:n. Det jag störs av är att jag fått en känsla av att jag borde göra något.

Jag ser inte mig själv som någon speciellt godhjärtad person. Jag försöker inte rädda valarna, Afrikas barn eller världen. Jag tror på personlig frihet under personligt ansvar och att man måste kunna ta ansvar för en situation man själv satt sig i utan utomstående inblandning. Ändå har jag börjat fråga mig vad min plikt som granne och medmänniska egentligen är i ett fall som detta, och om jag borde ingripa på något sätt.

Fortes fortuna adiuvat

Epilog:Jag ser henne när jag öppnar ytterdörren. Hon står med telefonen i handen och pratar upprört med någon. Jag saktar ner mina steg och ser åt hennes håll för att om möjligt kunna urskilja spår av misshandel. Hon ser det och ger mig en blick som ger betydelse åt orden ”om blickar kunde döda”. Jag väljer att inte säga någonting och istället lämnar en lapp i deras brevinkast dagen efter.