Det jag inte känner av

av Serpens Albus

Jul är egentligen den enda tiden på året som jag känner mig ensam. Men inte då som något negativt. Det är mer en känsla av att staden töms, parkeringen bakom mitt hus blir tommare och huset är tystare än vanligt. Det är som att vara en av de få överlevande efter en zombie-apokalyps, och jag gillar det.

Jul är egentligen den enda tiden på året som jag känner mig ensam. Men inte som något negativt. Dagen före julafton går jag ut på stan, inte för att panikshoppa julklappar utan för att betrakta julstressen i sin fulla prakt, en julstress jag själv inte känner någonting av. Det känns som jag är en av en ytterst liten, lyckligt lottad skara och jag gillar det.

Kyrkklockan slår tio på julaftonskvällen och jag vandrar ensam längs stadens gator. De enda andra människorna som är ute verkar vara de som rastar sina hundar. Jag vandrar utan egentligt mål, pratandes för mig själv, som så många gånger förr. 

Fortes fortuna adiuvat