Hon ligger naken, sårbar, stympad

av Serpens Albus

Hon ligger på golvet, naken, sårbar, stympad, helt i mitt våld. En svettdroppe rinner nerför min panna och jag sätter mig på huk för att ta ett djupt andetag och känna hennes doft som påminner mig om min barndom. Jag går till köket, tar fram en stor kökskniv och fingrar på det lätt sågtandade bladet. Jag bestämmer mig emellertid för att kökskniven nog inte duger för ändamålet tar istället fram en tång som jag brukar använda när jag klipper gitarrsträngar.

Jag går in i sovrummet och tänder belysningen under sängen. I vardagsrummet använder jag dimmern tills ljuset är precis rätt; dunkelt, stämningsfullt. Jag sätter mig ner i soffan för att betrakta henne, liggandes där på golvet, helt stilla. Men jag är inte nöjd, något saknas.

Med tången ännu i handen stiger jag upp från soffan och sätter på ”White Christmas” med Bing Crosby. Nu är allt perfekt och jag klipper luftent. Jag sätter mig ner på knä bredvid henne och låter tångens bett arbeta, långsamt, metodiskt. Ett leende sprider sig på mina läppar. Det är första året jag har egen julgran.

Fortes fortuna adiuvat

 

 

*En gran är alltid en ”hon” (baserat på min hemdialekt; ”onde gränin”)