Det blir inte lättare

av Serpens Albus

Jag minns ännu första gången jag skulle ringa åt en tjej för att bjuda ut henne. Jag ville vara ifred, någonstans där ingen kunde höra mig, så jag gick ut i skogen. Där satt jag på en sten och stirrade på min mobiltelefon. Numret var upptryckt på displayen, allt jag behövde göra var att trycka på knappen med den gröna luren men fingrarna var som sten. Hjärtat bultade och det tog säkert två timmar innan jag äntligen, på något sätt, lyckades trycka på knappen.

Händelsen är fastetsad i min hjärna och jag ser den framför mig klarare än kristall när jag återigen besöker den där ”skogsgläntan”. Jag befinner mig i en svagt belyst bubbla, avskärmad från omvärlden. Jag hör mitt eget hjärta bulta. Jag känner händerna svettas och hur munnen blir torr som sandpapper. Men den här gången är känslan annorlunda. Något nytt har dykt upp. På något absurt sätt finner jag njutning i nervositeten.

Det finns ingenting som får mig att känna på samma sätt. Jag var långt ifrån lika nervös då jag firade ner mig från de 45 meter höga silorna vid Åbo Akademi. Utkomstens osäkerhet, spänningen och sättet på vilket man blir så oerhört medveten om sin egen kropps reaktioner. Det är som en annan nivå av medvetande. Jag stirrar på mobiltelefonens display. Allt jag behöver göra är att tryck på den där knappen men fingrarna känns som sten. Jag börjar prata för mig själv, till mig själv; ”det behöver inte vara en så stor grej, bara två människor som lär känna varandra, det är inte som att vi skall gifta oss eller nåt sånt, bara…ha lite kul. Vad är det för fel på det?” Och som om jag plötsligt befann mig utanför bubblan ser jag mig själv trycka på den där knappen.

Fortes fortuna adiuvat