Jag hatar det, älskar det

av Serpens Albus

Gryningen är ännu en bit bort då jag går ut för att gå till jobbet. Luften är klar, kylig, knivskarp i mina lungor. På andra sidan gatan stannar en bil och en kvinna stiger ut och sneddar över vägen, mot min sida av gatan. Jag tänker inte mer på det förrän hon är ungefär tio meter ifrån mig. Det som får mig att reagera är att hon möter min blick och håller den precis så länge att det känns en aning obekvämt men ändå fascinerande, inbjudande, spännande. Jag hatar det, och älskar det.

Så mycket som jag hatar att acceptera det, att erkänna det, har kvinnor varit, och fortsätter vara en källa till inspiration. Det finns få saker jag finner så kittlande som en blick, ett leende från en kvinna och det finns få saker som kan göra mig lika nervös som den där sekunden precis innan man ringer upp någon för att bjuda ut dem. Jag hatar det, och älskar det.

Ett liv helt utan kvinnor vore enkelt, i betydelsen att livet blir mer ”jämntjockt”; topparna blir lägre och dalarna inte lika djupa. En kvinna kan ta dig raketfärd till stjärnorna eller skicka dig till helvetets portar och det finns inget sätt att veta vart tåget är på väg innan man stiger på. Några gånger har jag varit nära att komma ur beroendet men varje gång jag tror mig ha lyckats är det någonting som dragit mig tillbaka. Oberoende hur hårt jag kämpar emot finner jag dragningskraften oemotståndlig. Den enda lösningen vore att avskärma mig helt, att bli ett ”spöke”. Men det är någonting jag inte tänker göra. Jag är inte beredd att ge upp drogen. Jag gillar ruset för mycket. Jag älskar det, och hatar det.

Fortes fortuna adiuvat