I mörkret ser jag bäst

av Serpens Albus

Med bultande hjärta och tung andning sätter jag mig ner på huk vid träningsställningen i en park vid Metviken. Hela min kropp verkar vara i uppror efter träningspasset men mitt sinne är lugnt. Jag tittar ut över det svarta vattnet utan att egentligen fokusera på någonting särskillt medan jag låter mörkret omsluta mig.

Vissa är rädda för mörkret. Jag är inte en av dem. Jag fruktar inte mörkret, jag söker upp det. Det är i mörkret jag ser bäst, i mörkret finner jag mina djupaste sanningar. När världens ljus runt omkring en slocknar, är stunden då man ser bäst in genom själens fönster.

Jag har mer och mer börjat analysera min syn på förhållanden och försökt komma underfund med ifall det ens är möjligt med mitt ställningstagande emot giftermål, barn och t.o.m samboende. I och med detta känns det som jag också tar bort framtiden*. Ändå kan jag inte skaka av mig tanken att jag har annat att erbjuda. En del lever antagligen med missuppfattningen att jag bara vill ”ligga runt” men det är inte någonting jag strävar efter. Och det är där, i mörkret, som jag ser det; åtminstone en sak jag kan erbjuda, är villig att erbjuda – trohet. Men är det ett ”förhållande**”?

Fortes fortuna adiuvat

*Eller snarare en framtid jag är övertygad om att majoriteten strävar efter

** Vad är egentligen definitionen av ”förhållande”?