Tavlan

av Serpens Albus

Hennes nacke glänser i morgonsolens första strålar. Medan solen värmer hennes ansikte ligger hon där, så stilla, så fridfull, så oemotståndlig. Hon lockar mig, viskar förförande i mitt öra och sätter mina sinnen på helspänn. Men hennes oskuldsfulla fasad döljer något.

Jag tillåts bara komma så nära, förrän hon drar sig undan. Så nära men ändå så oåtkomlig. Likt en hägring gäckar hon mig men trots detta kan jag inte motstå hennes rena magnetism.

Ett mysterium, ett underbart enigma som när man tror sig förstå ändrar på spelreglerna. Hon kan vara källan till inspiration eller din värsta fiende. Hon är Kvinnan, och jag måste ha henne.

Fortes fortuna adiuvat