Ett nytt sätt att se på förhållanden?

av Serpens Albus

Det sägs att den statistiska sannolikheten för att ett äktenskap skall hålla är 50%. Det handlar då om människor som trott så innerligt på kärleken att de varit helt övertygade om att det skall hålla för evigt. Hälften av dessa har fel. Om man då skulle försöka räkna ut sannolikheten för att ett helt slumpmässigt valt förhållande, av alla förhållanden som någonsin ingås, skall hålla måste den bli svinnande liten.

Den övervägande majoriteten av förhållanden skiter sig, så är det bara. Ändå går de allra flesta in i ett förhållande med tanken, eller förhoppningen att det här skall bli beständigt, något man kan lita på, ens klippa när vågorna går som högst. Men vad skulle hända ifall man…inte gjorde det, och ersatte det med ”bäst före”-förhållanden?

Tänk om man ändrade sin syn på förhållanden från att vara konstanta till att istället se dem för vad de högst antagligen kommer att vara; en begränsad tid tillsammans med någon? Skulle det urvattna hela konceptet, eller skulle det hindra en från att ta det för givet och istället ta ut precis allt vad man kan medan möjlighet finns? Skulle det skapa korta, helt fantastiska kapitel i ens liv eller besvikelse över vad som kunde ha varit?

Fortes fortuna adiuvat