Tills vi möts igen

av Serpens Albus

Mina kvällspromenader är inte längre vad de brukade vara. Den friska kvällsluften har ersatts av isande klor och skymningen av totalt mörker. Mina steg är snabba, nästintill aggressiva. Det hela har förlorat sin tjusning. Ändå fortsätter jag, som ett försök att driva ut mina demoner.

Jag har redan länge känt av hans närvaro; bakom mig, framför mig, någonstans i skuggorna, konstant iakttagande varenda steg jag tar. Men jag är redo, nu mer än någonsin. Och han vet det. Ändå överraskas jag när attacken kommer.

Jag kastas på marken och jag förlorar greppet om mitt dragna svärd. Jag kommer upp på fötter för att se vilddjuret börja cirkla runt mig. Med brinnande ögon och tänder av stål vittrar han seger. Men detta gör honom oförsiktig, anfallet kommer för snabbt och han märker inte dolken i min högerhand. ”Farväl…min vän”, viskar jag. När bladet långsamt sjunker in i vilddjurets kropp skönjer jag ett leende och får ett väsande svar som får mig att tveka innan jag punkterar hjärtat; ”nej…tills vi möts igen”

Fortes fortuna adiuvat