Instängd

av Serpens Albus

Det är för mörkt för att se men jag är säker på att det som knastrar under mina skor är grus. För varje steg känns mina ben tyngre och tyngre. Min motivation håller på att brista. Men jag fortsätter, steg för steg. Den sista kilometern är värst, inte för att jag är trött utan för att jag är mentalt slutkörd. 

Efter 4,8 km får jag äntligen vila, 22 sekunder över den 29 minuters gräns jag satt upp. Jag ser ut över metviken och betraktar ljusen som speglas mot den blanka vattenytan. Jag frågar mig själv vad jag egentligen håller på med. Jag hatar att springa.

Jag känner mig rastlös, instängd, som en spänd fjäder som desperat vill lösgöra sin samlade energi. Dagarna känns som veckor, veckorna släpar ut till månader utan slut i sikte. Jag stiger långsamt upp och börjar gå hemåt.

Fortes fortuna adiuvat