Min ständige fiende

av Serpens Albus

Höstnatten är mörk, kall och våt. Vinden höjer sin piska och låter små, iskalla regndroppar slå mot mitt ansikte då jag för ett ögonblick höjer blicken mot fullmånens sken. Jag går långsamt, återigen ner mot vattnet. Fyra kvinnor står och samtalar utanför Strampen och jag vinklar paraplyet så att mitt ansikte döljs. Jag är inte säker på varför. Bryggan där det bara för någon månad satt folk och betraktade solnedgången är nu öde. Tyst mumlande för mig själv går jag, som så många gånger förr, längs med vattenbrynet, försjunken i tankar.

Min rustning är översållad av skråmor, ärrad och svedd. Ett pärleband av svett glänser på min panna. Mina ben känns tunga och jag knäböjer för en stunds vila medan jag lutar mig mot mitt svärd. Den en gång skarpslipade klingan känns nu slö mot fingerspetsen. Jag har kämpat så länge att jag tappat all uppfattning om tid. Rustningen tynger mina axlar och jag fylls tillfälligt av en önskan att lossa remmarna och fälla den till marken. Men det är något jag inte kan göra. Inte medan min fiende gömmer sig någonstans där ute, i skuggorna.

Ett ljud, en gren som bryts, ett prassel i trädens lövverk, får mig att stapla mig upp på fötter. Svetten rinner nerför pannan, bränner i mina ögon och gör min syn suddig. Desorienterad söker jag febrilt efter min ständige antagonist, efter de brinnande ögonen och tänderna av stål. Så slutligen ser jag honom, som genom ett töcken, komma gående rakt mot mig. Hans rustning är översållad av skråmor, ärrad och svedd.

Fortes fortuna adiuvat