Och världen är en lite bättre plats

av Serpens Albus

Jag tror att de flesta storslagna försök att förändra världen faller för döva öron. Jag är för stor personlig frihet och tror inte på att predika för människor hur de skall leva sina liv. Jag är av åsikten att ifall man vill förändra samhället och den värld vi bor i är bästa sättet att fokusera på ens egen omgivning och människorna i ens omedelbara närhet, att leva som man vill att världen skall se ut och lära genom eget exempel. Det är därför jag känner mig så otroligt nöjd med mig själv när jag en regnig eftermiddag i augusti går hemåt längs Sandögatan i Vasa.

Under sommarens gång har jag ett flertal gånger sett turister med kartor i handen och varenda gång tänkt till mig själv: ”om jag vore en bra människa skulle jag fråga dem ifall de behöver hjälp”. Jag har aldrig gjort det utan istället, som en typisk, tyst, inåtvänd Finländare fortsatt min färd och avfärdat det hela med ”de har nog det där under kontroll trots allt”. Jag ökade t.om farten en gång när jag såg ett par som lämnade på ljusen på deras bil när de parkerade. Jag gav dock upp eftersom de svängde runt ett hörn då jag skulle åt motsatt håll. Men inte idag. Idag är jag en bra människa, någon som gör världen till en liten bättre plats.

Jag såg kartan i hennes hand precis då jag passerade henne och precis som om något i mig redan bestämt sig stannade jag, utan att ens tänka på det, och frågade ifall hon behövde hjälp. ”Javisst, pratar du finska?”. Flickan, helt klart en nyinflyttad studerande, letade efter VOAS kontor, vilket jag inte var helt säker på var det finns men kunde peka åt vilket håll gatan ligger. Hon tackade och cyklade iväg. Det hela utspelade sig på mindre än en halv minut. Belöningen var en hel dag av självbelåtenhet.

Fortes fortuna adiuvat