Brinnande ögon i natten

av Serpens Albus

Jag strosar långsamt längs Kyrkoesplanaden i Vasa. Kvällarna har börjat bli mörka betydligt tidigare och den varma kvällsbrisen, som egentligen var en rätt sällsynt gäst i sommar, är nu endast ett kärt saknat minne.  Medan mina fotsteg ekar lätt mellan husväggarna söker jag febrilt, desperat, efter stillheten, sinnesfriden som jag så många gånger upplevt så starkt att jag nästan kunnat smaka på den. Men ikväll finner min själ ingen ro.

Jag känner mig förföljd, nästan jagad. Jag ser vargens lysande ögon i de mörka skuggorna mellan husen. Den söta smaken av frihet har blivit för välbekant i min mun. Det är inte att den övergått till något bittert utan mer att jag har börjat ta den för givet; inte att jag vill bli kvitt den utan att jag litar på att den alltid finns där. När man börjar ta något för givet är risken störst att man förlorar det. Det är därför han finns där, med tänder av stål och ögon som eld följer han mig på avstånd medan jag styr stegen hemåt.

”Jag ser dig nog”, tänker jag för mig själv medan jag tar en genväg genom den korta men mörka gränden bredvid huset där jag bor. Jag vet att du finns någonstans där ute, dold i mörkret, i skuggorna, redo att anfalla om min vaksamhet sviker. Värmen omfamnar mig när jag öppnar ytterdörren och går in. När jag stänger balkongdörren som jag låtit stå öppen ser jag de två lysande ögonen försvinna i natten.

”I’m ready, how about you?”
Emile, Halo Reach