Snön färgas röd

av Serpens Albus

”…Jag känner hur mitt fotfäste sviker och jag sakta börjar glida bakåt…”
Jag ser upp mot fullmånen, vars sken gör att snön gnistrar som kristaller, och ler ett pillemariskt leende. Nattluften är frisk, fylld av en spänd förväntan. Bojorna har svikit mig.

Medan jag rör mig målmedvetet genom betongskogens skuggor kan jag inte undgå tanken att det här är vad jag är född till att göra, framavlad genom tusentals år av evolution. Tanken ger mig ro, men bara för stunden.

I gryningen drar jag mig tillbaka till min fästning. Min borg som har varit mitt svärd, min sköld och vilddjurets fängelse. Men jakten har förblindat mig, infekterat min hemvist  och ingen ro är att finna, fram till nästa fullmåne. Den gnistrande snön har färgats röd. Vilddjuret springer löst.

Fortes fortuna adiuvat