Den delikata sötman

av Serpens Albus

Jag är på väg hem från gymet, något irriterad dels över hur dåligt dagens träningspass gått, dels över över vädret som vägrar bli så där riktigt somrigt. Jackan känns tung och varm men jag vägrar ta av mig den eftersom jag under den har på en ärmlös t-shirt och anser mig se ut som en jubelidiot om jag bar en sådan utanför gymet.

När jag går över ett övergångsställe på Stora Långgatan ser jag i ögonvrån hur två flickor i en bil betraktar mig intresserat. När jag kommer jämsides med deras bil ler de båda och vinkar. Jag känner ingen av dem. Jag får heller inget intryck av att de skulle känna mig, vilket leder till att jag tolkar det hela som något av en komplimang.

Plötsligt känns mina steg lättare och vädret inte lika grått och mitt sinne fylls av en märklig cocktail av belåtenhet, irritation och förvirring. Samtidigt som jag är ofantligt nöjd över denna lilla bit av uppmärksamhet är jag också irriterad över hur pass mycket det påverkar mig. Och om jag irriteras, betyder det också att jag vill bli fri från dylika känslor? Jag tror inte det. Den här sötman är för delikat för att ge upp.

Fortes fortuna adiuvat