Den skrämmande ensamheten

av Serpens Albus

Jag sitter i min mörkgråa divansoffa och överväger ifall jag skall ta en ledig dag från gymet som planerat eller köra ett extra pass när min bror ringer och frågar ifall jag har tänkt gå se nationalbalettens framträdande på torget. ”Det skulle kännas lite konstigt att gå ensam” menar han. Jag har hört/läst liknande saker av andra tidigare. Det verkar finnas en slags allmän fobi för att göra saker på egen hand* och jag kan inte hjälpa att fråga varför.

Jag medger att en hel del aktiviteter blir bättre i sällskap (det är svårt att spela beachvolley ensam) men om man t.ex är ute på stan, är törstig och vill vila sina fötter en stund, varför är det så svårt att sätta sig ner på ett café och njuta av en kall dryck för sig själv? Det måste finnas något mer. Ses den sociala interaktionen, ens ”egen grupp”, som någon form av bevis på värde?

Jag är själv inte helt immun mot den här känslan men jag motarbetar den aktivt. Vill jag göra någonting gör jag det. Vill någon följa med är det helt okej men om inte vore det synd om jag tillät det hindra mina egna upplevelser.

Fortes fortuna adiuvat