Barn på tåg (eller flyg…eller restauranger)

av Serpens Albus

Jag sitter på ett tåg till Helsingfors en tidig lördagmorgon. I Seinäjoki stiger en ung kvinna på med en skrikande unge under armen och jag får för mig att fokusera på att känna efter hur jag, singel och barnfri individ, upplever situationen. Barnets gälla skrik skär genom mina trumhinnor likt Wolverines klor och jag pustar ut när hon passerar min bänk eftersom jag inser att jag högst antagligen skulle finna det väldigt irriterande ifall hon satt bredvid mig hela vägen till Helsingfors.

Naturligtvis har hon gått förbi sin plats, kommer tillbaka och sätter sig snett mittemot mig, tillsammans med sitt barn. Samtidigt i Vasa sätter en nyutexaminerad sjuksköterska upp en lapp i trapphuset där hon, som man bör, meddelar sina grannar att det kommer att hållas en liten fest ikväll och samtidigt ber om ursäkt för eventuellt oljud.

I tågvagnen har barnet lugnat ner sig och övergått till att meddela sin mor om varenda tågvagn han ser. Det är då det slår mig; tänk om mamman, direkt efter att hon satt sig, förvarnat sina närmaste bänkgrannar i ”förebyggande syfte” eller bett om ursäkt för oljudet på samma sätt som lappen i ett trapphus i Vasa. Barnets skrik skulle ändå vara störande men det skulle direkt visa att mamman tänkte på andra i vagnen. En sådan hänsyn skulle göra stor skillnad, åtminstone för mig.

Fortes fortuna adiuvat