När vänner får barn

av Serpens Albus

En av mina bästa vänner meddelade nyligen att han kommer att bli pappa och antalet ”originalmedlemmar” utan barn i min inre cirkel krymper ännu en aning. Man kunde kanske tro att jag skulle börja känna mig ensam eller utanför på något sätt men så är, kanske lite märkligt nog, faktiskt inte fallet.

 Jag förväntar mig att de skall få barn men det är fortfarande inget jag själv upplever mig vara intresserad av att göra. Jag är fortfarande exceptionellt nöjd med den tillvaro jag skapat för mig själv. För mig ter sig barn mer som ett intresse jag inte delar. Jag är nästan mer nyfiken på vad som kommer att hända då alla (eller en klar majoritet) har barn.

Kommer alla samtalsämnen då att handla om blöjor och bröstpumpar eller kommer jag ännu att se våran lilla grupp som i stort sett likadan, som det där 10 år gamla fotografiet på min bokhylla; annorlunda men ändå likadant som nu? Nej, att mina vänner får barn är varken skrämmande eller skapar en känsla av utanförskap. Det är spännande. Men min egen färd fortsätter, annorlunda men precis likadan.

Fortes fortuna adiuvat