Jag är individ, hör mig ryta

av Serpens Albus

Klockan är nio på kvällen en lördag i maj. Efter att nyss ha sprayat tre lager impregneringsspray på mina nya mockaskor sitter jag nu och skummar igenom artiklar på Internet. Av en slump råkar jag (via Forbes) snubbla över en artikel om amning, eller snarare att amma länge…väldigt länge. Artikeln blev nyligen publicerad av tidskriften Time med ett omslag som visade en kvinna som ammade sin treårige son medan han stod på en pall framför henne.

Tanken med artikeln är, vad jag förstår, att skapa förståelse och få folk att acceptera denna metod av föräldraskap. Men jag kan inte hjälpa att fråga varför det här är något som jag måste ha en åsikt om. Är det något jag vill ha en åsikt om? Jag har ingen aning om det här är bra eller dåligt för ett barns utveckling och ärligt talat tror jag att jag vill hålla det så.

Vi lever i ett ytterst individualistiskt samhälle, där alla är ”unika små snöflingor” som strävar till att stå ut och inte vara en del av den gråa, ansiktslösa massan. ”Jag är en individ, hör mig ryta”. Trots detta verkar vi mer än någonsin söka acceptans av den gråa massan vi så desperat försöker undvika att bli en del av. Jag tvivlar på att de två snällt kan gå hand i hand över fältet där alla blommor tillåts blomma. Antingen söker man acceptans och blottar sig för kritik eller går sin egen väg i det tysta medan ens snöflinga smälter in i den gråa sörjan.

 Fortes fortuna adiuvat