Vad är ensamhet?

av Serpens Albus

”Känner du dig aldrig ensam?” Klockan är kvart i fyra en lördagsmorgon i april och jag befinner mig på McDonalds i Vasa centrum. Den blonda damen mittemot mig är en av mina läsare. Jag tuggar nonchalant i mig några franska potatisar och funderar på hennes fråga.

Frågan gör mig en aning ställd, eftersom jag ytterst sällan känner av någonting som ens kan påminna om ensamhet. ”Ibland…någon gång då jag skall somna”, svarar jag. För jag måste väl känna mig ensam någon gång? Om inte annars så nu, då jag sitter ensam vid ett bord på en snabbmatsrestaurang och äter en osthamburgare? Inte egentligen.

De förnimmelser av ensamhet jag någon gång har är flyktiga, som ett nålstick eller då man kastar sig i en snödriva direkt ur bastun; snabbt, övergående. Däremot kan jag ofta känna ensamheten som något positivt, likt bastuns värme som omsluter mig efter att jag kravlat mig ur snödrivan. Men som ett svidande nålstick? Det är för mig en så främmande känsla att jag långt efter att kvinnans vänner ropat tillbaka henne sitter och  frågar mig vad ensamhet egentligen är, och om känslan jag ibland kan känna sent på kvällen faktiskt är ensamhet eller andra behov.

Är ensamhet som att kasta sig i en snödriva eller som att komma upp ur den och in i bastuns värme?

Fortes fortuna adiuvat