Om tio år

av Serpens Albus

När jag för en tid sedan övervägde ifall jag skulle besöka någon av stadens nattklubbar en lördagskväll föreslog en av mina vänner att jag skulle ”stanna hemma istället och fundera över livet och var jag vill vara om tio år”. Fastän jag tog det mer eller mindre som ett skämt fann jag uppmaningen intressant, eftersom jag tycker mig leva mer ”i nuet” än vad jag tidigare gjort.

När jag studerade fanns alltid någon slags osynlig mållinje framför mig; tenter, ny period, skolavslutning. Det fanns konstant något man siktade på. Man väntade på att ”livet skulle börja”, vilket var en känsla som inte direkt avtog trots examensbetyget i handen. Jag har emellertid inte den känslan mer utan det känns istället som att jag har…anlänt. Ändå ser jag inte det här som en slutdestination, så var vill jag egentligen vara om tio år?

Av en slump hittar jag en artikel som handlar om Tommy, barnlös 42-åring utan önskan att skaffa barn och det är nästan som att läsa om mig själv; den otroligt viktiga frihetsaspekten, känslan av att växa som människa men på sitt eget sätt, på egna villkor. Tommy verkar leva ett uppfyllande och meningsfullt liv, på egna villkor. Det är det jag vill göra om tio år också. Precis som idag, fast annorlunda.

Fortes fortuna adiuvat