När allting brister

av Serpens Albus

Min värld har krympt till tre kvadratmeter, storleken på mitt badrumsgolv. Det är här jag befunnit mig de senaste två timmarna. Någonstans inuti mig pågår en fysisk och psykisk kamp mot en av de få saker jag fruktar i världen; att spy. Jag vrider och vänder på mig konstant i förhoppningen om att hitta en enda ställning som skulle erbjuda åtminstone lite lättnad från smärtan, ett företag som är dömt att misslyckas och i bakhuvudet hör jag en liten hes röst viska; ge upp, det här kommer att hända vare sig du vill det eller ej. Till slut orkar jag inte kämpa emot, sluter ögonen och låter det hända.

Jag hoppas att den första uppstötningen skall vara tillräckligt. Önsketänkande. Den andra uppstötningen överraskar mig med sin kraft och vid den tredje, när magen är nästan tom, bokstavligen känner jag hur musklerna i min strupe arbetar upp det som en gång varit mat. Lättnaden infinner sig och jag lyckas skriva ett meddelande på facebook med min telefon med det svaga hoppet att någon skall läsa det halv fyra på morgonen och gå med på att komma med vad jag ser som räddningen; Valios blåbärssoppa. Jag lyckas somna.

När jag vaknar har kramperna återkommit men räddningen hägrar sig i fjärran. Blåbärssoppan är på väg, om nio timmar. Helvetet fortsätter och jag kämpar nu emot med en enda tanke i huvudet; håll ut, soppan är på väg. När den slutligen kommer brister alla fördämningar. Ilskan över att min kropp inte lyder, besvikelsen över att jag nu inte kommer att kunna gå på min systerdotters 1-års kalas, desperationen av min isolering och lättnaden över soppan får tårarna att börjar rinna och jag snyftar ljudligt. Jag har många gånger prisat styrkan i att vara ensam. Det här är inte en av dem.

Fortes fortuna adiuvat