Viskar i mitt öra, frestar mig

av Serpens Albus

I motsats till de flesta av mina inlägg sker detta
 i nutid, den kväll jag skriver

Gatorna är mestadels tomma när jag går hem från gymet. Om några timmar kommer gatorna att väckas till liv och helgfirare och nattklubbsdrottningar kommer att krypa fram ur stadens skrymslen för att färga natten röd. Jag känner mig energisk och skökan som är lördagens nattluft viskar i mitt öra, frestar mig. ”Följ med mig, du vet att du vill ha det”. Än en gång ställer jag mig frågan; varför vill jag gå ut på krogen? 

Framför spegeln granskar jag ingående mitt ansikte, febrilt letande efter en finne som skulle kunna hålla mig från att söka mig ut på stadens gator. Ingenting. Till och med frisyren blir snudd på perfekt. Jag undrar om det har att göra med att jag börjat använda balsam.

Gatorna har nu börjat vakna till liv. Jag hör röster utifrån, skratt, klackar i trapphuset och rösten som viskar så förförande i mitt öra. Är det jag själv, någon slags inre demon eller är det något annat, mycket mer förrädiskt; min egen biologiska drift?

Fortes fortuna adiuvat

Whispers in my ear, tempting me

In contrast to most of my writing, the following
takes place in real time, as I'm writing

The streets are mostly empty as I’m walking home from the gym. In mere hours, these same streets will come alive, weekend warriors and nightclub starlets will once again emerge from their nooks and crannies to paint the town red. A surge of energy soars through my veins and the trollop named saturday night whispers in my ear, tempting me. ”Join me, you know you want it”. Once again I must ask myself the question; why do I want to go out?

Standing in front of the mirror, meticulously studying my skin in hopes of finding a blemish, something to keep me from wandering off into the night. Nothing. Even my hairdo turns out perfect. I wonder if it has anything to do with my new conditioner.

The streets are coming alive. I can hear voices from outside, laughter, high heels clicking in the stairwell outside my door and the voice, whispering seductively in my ear. Is this me, some hidden away part of my own psyche or is it something far more sinister; my own biological urges? The battle within continues.

English translations; yay or nay?