Den ensamme mannen

av Serpens Albus

Mannen vid bordet har på en ljus, sliten dunjacka, randig halsduk och byxor som ser ut att vara två storlekar för stora. Jag passerar caféet snabbt men sinnesbilden av mannen med den nedslagna blicken och det grånande, stripiga håret har etsat sig fast på min näthinna. Det jag såg var inte människan. Det jag såg var en stereotyp; den ensamme mannen.

Det finns vissa förutfattade meningar om personer som lever ensamma, speciellt vid en viss ålder.  Idén att en man kan känna sig hel utan en kvinna vid sin sida, eller att hans ensamhet är självvald är för många obegripbart. Han är en misslyckad, socialt inkompetent loser som inte kan hitta sin bättre hälft. Det var detta som mannen vid bordet utstrålade, vare sig det är verklighet eller ej, och något jag själv desperat vill undvika.

Det slår mig att jag aldrig skulle ha fått detta intryck om han haft på en kostym. Det är först på senare tid jag insett, eller kanske till och med accepterat vilken makt ens kläder egentligen har. Jag knäpper upp min gråa vinterkappa. Under den har jag på en stickad, grå tröja i ull i en ljusare grå nyans. Jag knyter upp min halsduk lägger den att hänga över mina axlar på ett utstuderat nonchalant vis. Jag överväger ifall jag skall gå ut och äta ikväll, iklädd min bästa kostym.

Fortes fortuna adiuvat