Kvinnor tar oftast inte ett ”nej” speciellt bra

av Serpens Albus

”Jag kommer med dig hem”. Det är inte en fråga utan ett uttalande, sjudande av självsäkerhet. Hon slår mig vara en sådan där kvinna som aldrig fått ett nej, till någonting alls, beroende på hennes utseende. Jag betraktar henne roat en halv sekund innan jag svarar.

Jag befinner mig på en av stans nyaste nattklubbar och känner mig påtagligt nöjd, med snudd på överlägsenhet. Min kostym är felfri, skorna är nyputsade och slipsknuten är perfekt. Trots (eller kanske på grund av) känslan av perfektion är jag villig att lämna nattklubben innan stängningsdags och har därför uttalat detta för damen som jag konverserat med tidigare under kvällen. Mitt svar är knivskarpt och mina ord minst lika självsäkra som hennes. ”Nej det gör du inte”.

Blicken i hennes ögon är den av en person som just gått in i en glasdörr och inte kan förstå vad som hänt. ”Öh, va?..Är du säker?” Hon tror att jag skämtar eller att det är någon slags test men långsamt, likt ketchup ur en Heinz-flaska, rinner insikten över henne att jag menar allvar. Hennes tidigare så sockersöta stämma förändras och hon spyr svavel över mig. Jag borstar av mig de effektlösa glåporden som ludd* från min kavaj medan desperationen nu lyser i hennes ögon. ”Ha en trevlig kväll” säger jag kort och lämnar klubben.

Ensamhetens borg välkomnar mig. Den är tom av eget val; inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill.

Fortes fortuna adiuvat

*Jag skulle faktiskt ha blivit mer berörd av ludd på min kavaj

Women don’t handle rejection that well

”I’m coming home with you”. It isn’t a question but a statement, brimming with self confidence. She strikes me to be one of those women who have never been denied anything, in large part due to her looks. Amused, I look at her for half a second before saying anything.

I find myself in one of the newest night clubs in town, feeling exceptionally pleased with myself. My navy blue suit is impeccable, my shoes are polished to a brilliant sheen and the dimple in my tie is perfect. Despite (or perhaps because of) this feeling of perfection, I am willing to abandon the club early and have stated such to the woman I previously engaged in conversation. My response to her statement is sharp and precisely as confident as hers. ”No you’re not”.

The look in her eyes is that of utter astonishment and confusion, like a person having walked into a glass door and is now trying to figure out what just happened. ”Umm, excuse me, are you sure?”, she stutters. She thinks I am joking or playing some kind of game but slowly the realization dawns on her that I am serious. The tone in her voice changes in an instant and the insults start flying, perhaps in some feeble attempt to ”save face”. I brush them off like lint from my suit as the desperation in her eyes shines through. ”Have a nice evening”, I tell her, and walk out of the club.