Vuxenrollen på dödsbädden

av Serpens Albus

Jag sitter i soffan ovanligt nöjd över att jag efter nio månader i min lägenhet har hittat vägguttag i köket (bakom spisen) och tittar på en dokumentär om botox-användning hos unga personer i Storbritannien. En läkare säger att man kan börja använda det vid 35, inte tidigare. Jag konstaterar att jag har tre år dit och undrar ifall det betyder att jag nu officiellt är gammal, eller kanske allra minst vuxen.

Programmet genomsyras av en underliggande ton att ”alla duger som de är och ingen behöver kirurgiska ingrepp”, ett budskap som upprepats ad nauseam. I mitt huvud hör jag South Park-figuren Mr Mackeys röst: ”drugs are bad mmmkay”, och jag undrar ifall någon egentligen lyssnar eller om alla lägger huvudet på den proverbiala pulpeten och slött svarar: ”yes mr Mackey”.

Det är då det slår mig; orsaken till samhällets påstådda ytlighet, sökandet efter evig ungdom och kanske i förlängningen ätstörningar och plastikkirurgi. Det är så enkelt – det är inte coolt att vara vuxen. Vi har dokusåpa-deltagare som hyllas för att de super sig fulla i direktsändning, tv-serier med slogans som ”40 is the new 20” och sparkdräkter för fullvuxna. Det är detta som anses vara coolt medan den traditionella vuxenrollen (vad det nu sedan är) ligger på dödsbädden. Insikten har fått mig att glömma botox-programmet och jag försöker istället hitta ett datum för när nästa Halo-spel till x-box360 släpps.

Fortes fortuna adiuvat