En fläck på mitt konstverk

av Serpens Albus

Jag skyndar upprymt mellan raderna av hyllor i Citymarket. Jag letar efter en isbitsbricka och jag är upphetsad. En idé har växt fram i hjärnan om att skapa fler ritualer i min vardag och som kvällsritual har jag valt att dricka ett glas iste, med två isbitar, fyrkantiga isbitar, ur ett whiskyglas. I mitt huvud är det ett konstverk. Jag vill att det skall se ut som whisky även fastän jag inte dricker whisky.

Jag minns inte ifall jag någonsin gjorde ett medvetet beslut att sluta dricka alkohol. Åtminstone var det ingenting jag proklamerade för världen eller min bekantskapskrets. Jag bara valde att inte göra det en kväll och insåg efter ett tag att det funkade för mig. Dagar blev till veckor som blev till månader och år. Helt plötsligt hade ett decennium förflutit utan att jag egentligen tänkt på det annat än när någon frågade varför jag inte drack.

Man kan säga att man skall göra något, man kan lova dyrt och heligt men prat är billigt och betyder ingenting om man inte backar upp det med handling. Tio år är min handling. Det säger någonting långt mer än ord kan. Det är någonting jag inte har när det kommer till mitt ställningstagande mot giftermål och barn. Jag är bara 32 år gammal och kan inte backa upp mina ord med någonting. Det stör mig. Det är kväll och jag sitter i min soffa och betraktar ett whiskyglas med två centimeter iste i och två isbitar. Jag hittade ingen isbitsbricka och var tvungen att nöja mig med påsar. Bitarna är runda, en fläck på mitt konstverk. Men isbitarna smälter, och tiden går.

Fortes fortuna adiuvat